Solen förlorar ungefär 4 miljoner ton per sekund i massa p.g.a. sina kärnreaktioner, och ytterligare ungefär lika mycket kastas ut från solen i form av solvinden, protuberanser, etc. Så låt oss säga att solen förlorar 10 miljoner ton massa per sekund. Det blir 1E+10 kg/s i massförlust.Å andra sidan har solen en del massa att ta av. Solens massa är ungefär 2E+30 kg. Den relativa precision med vilken vi kan mäta planeternas rörelser är som bäst av storleksordningen 1E-10 ungefär. Bråkdelen 1E-10 av solens massa är 2E+20 kg, och med en massförlust på 1E+10 kg/s tar det ca 2E+10 sekunder för solen att förlora så mycket massa att skillnaden blir nätt och jämnt mätbar för oss. 2E+10 sekunder är drygt 600 år. Så återkom om drygt 600 år, då kan vi (med dagens precision i mätningarna) börja hoppas på att nätt och jämnt märka solens massförlust i planeternas banrörelser. Kanske precisionen i mätningarna i framtiden förbättras så att vi kan märka detta redan om, säg, 200 år? ---------------------------------------------------------- När det gäller infallande meteorer så anses mikrometeoriterna stå för den största nedfallande massan på jorden: det uppskattas att ca 1 miljard ton per år faller ner på jorden, främst i form av mikrometeoriter. Och den siffran har en osäkerhet på ungefär en faktor 10 åt båda hållen. Jordens massa är ca 6E+24 kg, och bråkdelen 1E-10 av jordens massa är 6E+14 kg = 600 miljarder ton. Så infallande mikrometeoriter ökar alltså jordens massa med bråkdelen 1E-10 på ca 600 år. Fast siffran var osäker på ungefär en faktor 10, så det kanske tar 60 år, eller 6000 år - vi vet inte. Jorden har i vilket fall som helst inte någon massökning som är tillräckligt stor för att vara mätbar för oss. En miljard ton per år över hela jorden, det är ca 2 gram per kvadratmeter och år. Om det kommer 1 mm regn, då innehåller detta regn 500 ggr mer massa än mängden mikrometeoriter som faller ner på ett år. ---------------------------------------------------------- Atmosfärens massförlust ut i rymden är försumbar: luftmolekyler som tar sig så högt upp slås sönder av solens UV-strålning i atomer som sedan joniseras, och när de väl är joniserade hålls de på plats av jordens magnetfält. En del av dessa försvinner förstås iväg i jordens magnetsvans, men å andra sidan ramlar det ner partiklar från solvinden på jorden och det är oklart vilket av dessa massflöden som är störst. Den största källan till massförlust i atmosfären är inte läckage ut i rymden utan istället att atmosfärens koldioxid löses upp i oceanerna! Och denna mekanism ska vi vara tacksamma för - utan den hade den pågående och framtida globala uppvärmningen p.g.a. ökad koldioxidhalt sannolikt blivit värre. ---------------------------------------------------------- Hursomhelst, idag och många år framöver kan vi anse att solen såväl som jorden har konstant massa - massförändringarna är för små för att vi ska kunna detektera dem.
|
MAF Starparty 2010
MAF Starparty 2010
Aktiva ämnen
Sök i forumet
.
Sponsra oss?